Att göra något enkelt svårt är inte en del av det jag tycker om att göra
Skrivet 2012-01-29 klockan 14:29:44
Jo, jag gör saker alltid onödigt svåra och hatar att se andra ta genvägar. Men i det här fallet är det inte mitt fel, för det är inskrivet en massa onödiga stråk i det här stycket som gör att det är HELT JÄVLA OMÖJLIGT ATT SPELA UTAN ATT BLI FÖRBANNAD OCH VILJA SLÅ SÖNDER INSTRUMENTET!
Tur att golvet är hållbart. Annars skulle det nog må dåligt av allt stampande. Jag har käkat en tredjedels kladdkaka och är fortfarande rasande förbannad på mig själv och mitt instrument. På mig för att jag är så värdelös att jag inte ens kan spela något så här enkelt på grund av ologiska stråk och toner, och på instrumentet för att det envisas med att ligga där och kvävt klämma sig ur spela på mig... Jag måste spelas på...! Du har valt mig i tio år, inte den där gitarren...
Jäkla skit. I övermorrn ska det spelas i Umeå. Visserligen repetition hela dagen och mycket tid för det, men jag kommer att råka ut för ett äkta nervsammanbrott innan konserten på tisdag kväll. Bara på grund av det här. Något som egentligen är flera gånger enklare än de flesta stycken vi spelar.
Jag hatar modern klassisk musik. Med vissa undantag. Det är alltid skrivet för att passa blåsare, och det är förvisso trevligt att lyssna på, men det GÅR INTE ATT SPELA! Fast jo, det finns ju bevisligen människor som klarar av att spela det, men JAG HÖR INTE DIT, SLÄNG UT MIG UR ORKESTERN!
Och jag har fortfarande inte kunnat fixa min kolfiberstråke. Det är aldrig någon instrumenttekniker på musikskolan när jag är där.
Än värre: Just det här stycket ska vi spela på konserten för lågstadieeleverna. Jättebra, och gissa vem som kommer att sänka hela orkestern?
Jag borde ta speluppehåll i en månad eller två. Men det kommer aldrig att gå för sig. Ingenting annat har ju hittills gått som jag vill att det ska gå, så varför skulle det här bli bättre?
Nåja, den kommande veckan bjuder åtminstone på två Umeåresor med oändligt trevliga människor, så varför klaga? (För att inget fortfarande går som jag vill att det ska gå!) En månad kvar till träningsläger, Matte E är kul, samhällsekonomi är det djupaste svarta helvetet som finns (och det enda område jag hittills har behövt anstränga mig för i samhällskunskapen), svenskan tar snart slut (NÄEEEEEEEJ!), biologin är skrattretande på alla sätt och vis och designen vete Guds skägg. Och så ska jag ju försöka visa vem det är som är bäst i Västerbotten på 200 fjäril på duelltävlingen mot Umeå SS. (Hur det kommer att gå återstår att se... Formen spelar en stor roll där.)
MEN JA, ALLT SÄNKS AV DET DÄR FÖRBANNADE MUSIKSTYCKET SOM JAG BARA VILL SLÄNGA NER I EN BENSINDUNK, FYLLA PÅ MED URAN OCH TÄNDA ELD PÅ DET!
Tur att golvet är hållbart. Annars skulle det nog må dåligt av allt stampande. Jag har käkat en tredjedels kladdkaka och är fortfarande rasande förbannad på mig själv och mitt instrument. På mig för att jag är så värdelös att jag inte ens kan spela något så här enkelt på grund av ologiska stråk och toner, och på instrumentet för att det envisas med att ligga där och kvävt klämma sig ur spela på mig... Jag måste spelas på...! Du har valt mig i tio år, inte den där gitarren...
Jäkla skit. I övermorrn ska det spelas i Umeå. Visserligen repetition hela dagen och mycket tid för det, men jag kommer att råka ut för ett äkta nervsammanbrott innan konserten på tisdag kväll. Bara på grund av det här. Något som egentligen är flera gånger enklare än de flesta stycken vi spelar.
Jag hatar modern klassisk musik. Med vissa undantag. Det är alltid skrivet för att passa blåsare, och det är förvisso trevligt att lyssna på, men det GÅR INTE ATT SPELA! Fast jo, det finns ju bevisligen människor som klarar av att spela det, men JAG HÖR INTE DIT, SLÄNG UT MIG UR ORKESTERN!
Och jag har fortfarande inte kunnat fixa min kolfiberstråke. Det är aldrig någon instrumenttekniker på musikskolan när jag är där.
Än värre: Just det här stycket ska vi spela på konserten för lågstadieeleverna. Jättebra, och gissa vem som kommer att sänka hela orkestern?
Jag borde ta speluppehåll i en månad eller två. Men det kommer aldrig att gå för sig. Ingenting annat har ju hittills gått som jag vill att det ska gå, så varför skulle det här bli bättre?
Nåja, den kommande veckan bjuder åtminstone på två Umeåresor med oändligt trevliga människor, så varför klaga? (För att inget fortfarande går som jag vill att det ska gå!) En månad kvar till träningsläger, Matte E är kul, samhällsekonomi är det djupaste svarta helvetet som finns (och det enda område jag hittills har behövt anstränga mig för i samhällskunskapen), svenskan tar snart slut (NÄEEEEEEEJ!), biologin är skrattretande på alla sätt och vis och designen vete Guds skägg. Och så ska jag ju försöka visa vem det är som är bäst i Västerbotten på 200 fjäril på duelltävlingen mot Umeå SS. (Hur det kommer att gå återstår att se... Formen spelar en stor roll där.)
MEN JA, ALLT SÄNKS AV DET DÄR FÖRBANNADE MUSIKSTYCKET SOM JAG BARA VILL SLÄNGA NER I EN BENSINDUNK, FYLLA PÅ MED URAN OCH TÄNDA ELD PÅ DET!
Det var ju ett väldigt olycksaligt slut
Skrivet 2012-01-28 klockan 20:21:24
När jag gick i femman-sexan blev jag tipsad av den lokala bibliotekarien om Lemony Snickets böcker. Jag håller på att läsa om vissa av böckerna om syskonen Baudelaires olycksaliga liv nu. (Har dessutom böckerna åtta, nio och elva i bokhyllan!) Då tyckte jag att de var bra kontraster mot alla lycksaliga böcker. Vad jag tycker nu?
Att de är utmärkta parodier på romaner i allmänhet!
Nej, det är inte lika kul att läsa en bok andra gången som det är att läsa den första gången, men det är riktigt kul att läsa det som var ens favoritböcker vid elva-tolv års ålder flera år senare. Jag har skrattat, jag har brustit ut i flera "NEJNEJNEJ!" och så vidare.
Filmatiseringen är en halvtaskig variant, men jag gillar stilen i den. Och Jim Carrey i rollen som den oändligt illvillige och girige Greve Olaf.
Filmen har inte riktigt samma parodiska stämning som böckerna, något som gör att det blir så olika berättelser om än det är samma handling. Har man inte läst böckerna, kan man nog uppskatta filmen mer, men så är det alltid när jag ser en film som bygger på en bok jag har läst. (ÖHUM... Harry Potter...)
Jag får lov att ta mig tid och beställa ett filmpaket i sommar. (På grund av att två utlandsresor och en Stockholmsresa äger rum mellan mars och början av juni och min brist på inkomst utöver studiebidraget, är inte filmpaket högprioriterat just nu.) Bland annat innehållande den här roligheten. Yiaaargh! Och 1984. Och Super 8. Heheheheee...
Att de är utmärkta parodier på romaner i allmänhet!
Nej, det är inte lika kul att läsa en bok andra gången som det är att läsa den första gången, men det är riktigt kul att läsa det som var ens favoritböcker vid elva-tolv års ålder flera år senare. Jag har skrattat, jag har brustit ut i flera "NEJNEJNEJ!" och så vidare.
Filmatiseringen är en halvtaskig variant, men jag gillar stilen i den. Och Jim Carrey i rollen som den oändligt illvillige och girige Greve Olaf.
Filmen har inte riktigt samma parodiska stämning som böckerna, något som gör att det blir så olika berättelser om än det är samma handling. Har man inte läst böckerna, kan man nog uppskatta filmen mer, men så är det alltid när jag ser en film som bygger på en bok jag har läst. (ÖHUM... Harry Potter...)
Jag får lov att ta mig tid och beställa ett filmpaket i sommar. (På grund av att två utlandsresor och en Stockholmsresa äger rum mellan mars och början av juni och min brist på inkomst utöver studiebidraget, är inte filmpaket högprioriterat just nu.) Bland annat innehållande den här roligheten. Yiaaargh! Och 1984. Och Super 8. Heheheheee...
Fiskigt värre blev det...!
Skrivet 2012-01-28 klockan 16:37:46
Om du inte har sett nyheterna, kan du trycka ner F5 istället.
Lite större, mycket ljusare. Och jag ska försöka få ordning på fisken, så att den ser någorlunda presentabel ut. Huvudsaken är dock att jag har en bubbelfisk i min header...!
Lite större, mycket ljusare. Och jag ska försöka få ordning på fisken, så att den ser någorlunda presentabel ut. Huvudsaken är dock att jag har en bubbelfisk i min header...!
Aldrig har så få ord behövts för att säga så mycket
Skrivet 2012-01-28 klockan 14:15:23
"Att hjälpa till i arbetssituationen ska vara mer än att bara sänka restaurangmomsen."
Något säger mig att kombinationen Romson-Fridolin-Löfven-Sjöstedt kommer att ge borgarna en rejäl match om två år...! Helst redan under åren till valet. För nej, Reinfeldt, man hjälper inte till på något sätt genom att se till att "även arbetarna ska kunna äta på restaurang". Förutsättningen för det är att man alls har ett arbete.
Droger är inte användbart på något sätt
Skrivet 2012-01-27 klockan 20:30:00
Ja, förutom medicinska droger. (Etylmorfinhydrokloridet i Cocillana är sannerligen effektivt...!) Och Miracle Drug.
Fast just ordet droger gör sig väldigt bra som svordom. Jag använder det lite nu och då. Sätter man ihop det så att det blir drogknarkare, har man en av världens bästa svordomar. Hehehe...
I det här fallet är jag gärna en drogknarkare.
Fast just ordet droger gör sig väldigt bra som svordom. Jag använder det lite nu och då. Sätter man ihop det så att det blir drogknarkare, har man en av världens bästa svordomar. Hehehe...
I det här fallet är jag gärna en drogknarkare.
Matematikens underbara värld
Skrivet 2012-01-27 klockan 12:35:00
Nu är det fredag, jag har håltimme och ägnar kanske lite tid åt matematik. Nämnde jag att jag älskar E-kursen? Halva anledningen är att det är mindre slöseri med papper nu än det var i D-kursen. Typiska uppgifter i Matematik D kunde se ut så här i min skrivbok. Trianglar, former, sinus, tangens och så vidare.
Men nuförtiden täcks sidorna av sådant här.
Ekvationslösning i mängder... Jag älskar det! Både att lösa dem och att se en hel sida med ekvation efter ekvation.
Ja, och så sådant här någon gång då och då.
Frågan som snarare ska ställas är hur stor Mumin är, med tanke på att Mårrans ben är elva meter långa.
Ja, hur skulle du rita Mårran i det komplexa talplanet?
Men nuförtiden täcks sidorna av sådant här.
Ekvationslösning i mängder... Jag älskar det! Både att lösa dem och att se en hel sida med ekvation efter ekvation.
Ja, och så sådant här någon gång då och då.
Frågan som snarare ska ställas är hur stor Mumin är, med tanke på att Mårrans ben är elva meter långa.
Ja, hur skulle du rita Mårran i det komplexa talplanet?
Hårigt var det här
Skrivet 2012-01-26 klockan 20:19:02
Nummer ett: Resultat av ricinolja plus superinpackning. Utan något annat klegg i håret. Addera återkomsten av spegelfotografier. Och notera tvättmaskinen och allt annat i bakgrunden. (Sa jag att jag älskar Elins sätt att klippa mitt hår?)
Nummer två: Vad göra om tiden är knapp och man ser ut att ha duschat i matolja?
Svar: Krossa havregryn, massera in i håret och kamma ur. Bättre och billigare torrschampo finns inte. Överbliven mängd havregryn förvaras i lämplig burk. Den här snodde jag från ett hotell i Berlin. Körsbärsmarmelad. Wah!
Vem orkar bry sig om perfekt bakgrundsoskärpa när det kan bli så här med den inbyggda blixten? Okej att det kan bli finare (jag gillar också kanten på bildskuggan... Ibland är jag otroligt duktig på att redigera, eller hur?) med extern blixt, men i alla fall.
Nåväl. Det finns inget billigare torrschampo än krossade havregryn. Mjöl av valfri sort funkar också, eller kakao om man har mörkt hår, men jag föredrar havregryn. Tar fem minuter max och är förträffligt. Waha!
Nummer två: Vad göra om tiden är knapp och man ser ut att ha duschat i matolja?
Svar: Krossa havregryn, massera in i håret och kamma ur. Bättre och billigare torrschampo finns inte. Överbliven mängd havregryn förvaras i lämplig burk. Den här snodde jag från ett hotell i Berlin. Körsbärsmarmelad. Wah!
Vem orkar bry sig om perfekt bakgrundsoskärpa när det kan bli så här med den inbyggda blixten? Okej att det kan bli finare (jag gillar också kanten på bildskuggan... Ibland är jag otroligt duktig på att redigera, eller hur?) med extern blixt, men i alla fall.
Nåväl. Det finns inget billigare torrschampo än krossade havregryn. Mjöl av valfri sort funkar också, eller kakao om man har mörkt hår, men jag föredrar havregryn. Tar fem minuter max och är förträffligt. Waha!
Hellre kvalitet än kvantitet
Skrivet 2012-01-25 klockan 20:49:03
För många nyheter idag, för många intryck att ta in, något som leder till sinneskollaps och kreativitetsexplosion. (Kreativitetsexplosion = NY DESIGN PÅ INGÅNG!!!)
Vadan detta?
Bärbara datorer till skolan. Jag antar att jag var den enda som bara rent ut sagt tänkte "MEN HELVETE, INTE EN TILL GREJ ATT HA I SKÅPET!" Jag undrar verkligen hur jag ska lyckas preja in datorväska, fiol och fullpackad träningsväska på torsdagar. Skåpet är ungefär trettio-fyrtio centimeter brett och en halvmeter djupt. Lycka till med det, säger jag. Lösning? Troligtvis att jag får bära omkring på en av sakerna hela tiden, då troligtvis datorn för att den är minst åbäkeaktig. Och bara för att jag var mest negativ till det, fungerade först inte internet som det skulle, och sedan kunde jag inte alls logga in på datorn. Varför måste allt inom teknikens värld ha något allvarligt problem med mig?!?
Det här blir minst sagt intressant. En annan av slutsatserna jag har dragit idag, och egentligen kommit fram till för länge sedan, är att jag inte ens försöker vara olik andra, det blir bara så av naturen. Jag har redan en dator (den här), är mer än nöjd med den, den har mer utrymme och kraft än jag behöver och framför allt har jag INTE PLATS FÖR EN JÄKLA MASKIN TILL I RUMMET, FÖR DET HÄR ÅBÄKET PLUS KOMPONENTER TAR UPP NÄSTAN HALVA JÄVLA SKRIVBORDET! Och det är en BÄRBAR dator!
Ett par månader. Det är allt som krävs. Ironiskt är det också att när vi har väntat längst av alla teknikklasser på att få någon form av hjälpmedel (och lärarna har börjat ta för givet att alla har datorer...), får vi något som är begagnat och ska användas i knappt ett halvår. Ungefär som att det-är-synd-om-er-så-ni-får-resterna-från-förra-veckans-middag.
Nu tänker säkert någon att jag lika gärna kan lämna in datorn igen och skita i allting, men fan, då kommer jag att få både lärare, tekniker och allting efter mig och folk som ska tjata om alla fördelar, och det orkar jag ärligt talat inte med, eftersom jag redan har på tok för stor mängd av sådant verbalt utbyte. Att jag skulle trivas bättre som erimit i trakterna kring Yellowknife i Kanada är inte en funderation, det är ett faktum. För i sådana här situationer är det bara jag själv som förstår hur tankarna går.
Jag gillar människor. Ibland. De besitter intressanta förmågor. Hur vitt skilda åsikter man kan ha om onödiga saker. (Till exempel vad som är bäst av Äpple och Personlig Dator, som om man inte skulle få välja det som passar en själv bäst. (Dock står jag fast vid att Äpple är finansvampyrer och har alldeles för högt pris på alla sina produkter.))
Ett beräkneligt antal människor går att diskutera med. Betydligt färre kan förstå mina tankegångar. Och alldeles på tok för många säger bara "Hur fan tänker du?! Du har fel!" utan att ens försöka sätta sig in i tankesättet. Dagens huvudbekymmer för mig var av den senare typen.
Och nej, jag ser inte fram emot morgondagen på något sätt. Dock tänker jag inte släpa med mig det digitala åbäket, då jag har svårt att tro att vi ska använda dem under svenskan, som är min enda lektion på torsdagar.
Aaargh...
Jag borde gå och lägga mig. Varva ner och slå av på takten. Kanske ricinolja igen efter träningen i morgon? Hellre det än dator i alla fall.
Vadan detta?
Bärbara datorer till skolan. Jag antar att jag var den enda som bara rent ut sagt tänkte "MEN HELVETE, INTE EN TILL GREJ ATT HA I SKÅPET!" Jag undrar verkligen hur jag ska lyckas preja in datorväska, fiol och fullpackad träningsväska på torsdagar. Skåpet är ungefär trettio-fyrtio centimeter brett och en halvmeter djupt. Lycka till med det, säger jag. Lösning? Troligtvis att jag får bära omkring på en av sakerna hela tiden, då troligtvis datorn för att den är minst åbäkeaktig. Och bara för att jag var mest negativ till det, fungerade först inte internet som det skulle, och sedan kunde jag inte alls logga in på datorn. Varför måste allt inom teknikens värld ha något allvarligt problem med mig?!?
Det här blir minst sagt intressant. En annan av slutsatserna jag har dragit idag, och egentligen kommit fram till för länge sedan, är att jag inte ens försöker vara olik andra, det blir bara så av naturen. Jag har redan en dator (den här), är mer än nöjd med den, den har mer utrymme och kraft än jag behöver och framför allt har jag INTE PLATS FÖR EN JÄKLA MASKIN TILL I RUMMET, FÖR DET HÄR ÅBÄKET PLUS KOMPONENTER TAR UPP NÄSTAN HALVA JÄVLA SKRIVBORDET! Och det är en BÄRBAR dator!
Ett par månader. Det är allt som krävs. Ironiskt är det också att när vi har väntat längst av alla teknikklasser på att få någon form av hjälpmedel (och lärarna har börjat ta för givet att alla har datorer...), får vi något som är begagnat och ska användas i knappt ett halvår. Ungefär som att det-är-synd-om-er-så-ni-får-resterna-från-förra-veckans-middag.
Nu tänker säkert någon att jag lika gärna kan lämna in datorn igen och skita i allting, men fan, då kommer jag att få både lärare, tekniker och allting efter mig och folk som ska tjata om alla fördelar, och det orkar jag ärligt talat inte med, eftersom jag redan har på tok för stor mängd av sådant verbalt utbyte. Att jag skulle trivas bättre som erimit i trakterna kring Yellowknife i Kanada är inte en funderation, det är ett faktum. För i sådana här situationer är det bara jag själv som förstår hur tankarna går.
Jag gillar människor. Ibland. De besitter intressanta förmågor. Hur vitt skilda åsikter man kan ha om onödiga saker. (Till exempel vad som är bäst av Äpple och Personlig Dator, som om man inte skulle få välja det som passar en själv bäst. (Dock står jag fast vid att Äpple är finansvampyrer och har alldeles för högt pris på alla sina produkter.))
Ett beräkneligt antal människor går att diskutera med. Betydligt färre kan förstå mina tankegångar. Och alldeles på tok för många säger bara "Hur fan tänker du?! Du har fel!" utan att ens försöka sätta sig in i tankesättet. Dagens huvudbekymmer för mig var av den senare typen.
Och nej, jag ser inte fram emot morgondagen på något sätt. Dock tänker jag inte släpa med mig det digitala åbäket, då jag har svårt att tro att vi ska använda dem under svenskan, som är min enda lektion på torsdagar.
Aaargh...
Jag borde gå och lägga mig. Varva ner och slå av på takten. Kanske ricinolja igen efter träningen i morgon? Hellre det än dator i alla fall.
Dagens lärdomar var allt annat än lärorika
Skrivet 2012-01-24 klockan 19:57:43
Lärorik dag, minst sagt. Och det lutar mot vidare magundersökning. Jag måste bara invänta samtal från herr överläkare och höra vad som skall göras. Jäkla mage. Det ska funka finfint, fram till NU DÅ ALLT KOMMER TILLBAKA OCH JAG VILL SVANSHUGGA EN EKORRE!!
I alla fall. Jag kanske får se fram emot en gastroskopi. Hupps. Och jag vet att texten inte är jättelätt att läsa. Jag orkar bara inte lägga ner tid på den.
Flottet har infunnit sig
Skrivet 2012-01-23 klockan 20:25:18
Jag har varit datorfri i en halv vecka. På den tiden har jag inte heller hunnit tvätta håret. Därför ser min baksida ut så här.
Fast jo. Det är tvättdag idag. Jag håller återigen på att vänja av fanskapet att tvättas stup i ett, då det var frisörbesök i tisdags, dubbel schampotvätt på onsdagen och så hederlig balsamtvätt på fredagen. Dock ska jag belöna det med ricinolja (håller på nu) och någon form av inpackning under kvällen. Samtidigt som jag har hunnit städa och joxa på här hemma. Gnah, gnah! Visserligen hade Elin i rekordlite saker i mitt hår. Det brukar vara MINST värmeskydd, volymspray, volympulver, vax och spray när jag går till vilken frisör som helst, men nu blev det vara volymspray och vanlig spray. Trots det tvättade jag igenom för säkerhets skull. Det var inte kul.
Men vad gör man då om man vakar en morgon och håret ser ut som på bilden?
Tja... Det dyker upp senare under veckan, kan jag lova! Jag har själv använt den metoden, och det funkar... Ypperligt!
Ärligt talat så har det varit skönt att vara utanför den här skriveriplatsen ett par dagar. Men det är kul att människor (läs: troligtvis du) har tittat in trots den låga aktiviteten.
Fast jo. Det är tvättdag idag. Jag håller återigen på att vänja av fanskapet att tvättas stup i ett, då det var frisörbesök i tisdags, dubbel schampotvätt på onsdagen och så hederlig balsamtvätt på fredagen. Dock ska jag belöna det med ricinolja (håller på nu) och någon form av inpackning under kvällen. Samtidigt som jag har hunnit städa och joxa på här hemma. Gnah, gnah! Visserligen hade Elin i rekordlite saker i mitt hår. Det brukar vara MINST värmeskydd, volymspray, volympulver, vax och spray när jag går till vilken frisör som helst, men nu blev det vara volymspray och vanlig spray. Trots det tvättade jag igenom för säkerhets skull. Det var inte kul.
Men vad gör man då om man vakar en morgon och håret ser ut som på bilden?
Tja... Det dyker upp senare under veckan, kan jag lova! Jag har själv använt den metoden, och det funkar... Ypperligt!
Ärligt talat så har det varit skönt att vara utanför den här skriveriplatsen ett par dagar. Men det är kul att människor (läs: troligtvis du) har tittat in trots den låga aktiviteten.
Näe, nu...!
Skrivet 2012-01-18 klockan 17:57:24
Jag börjar ge upp hoppet om att jag ska kunna hänga med i svängarna när vi ska spela Pirates of the Carribean-medleyt den trettioförsta januari. Visserligen är man i en hel hög med andra musiker, men man känner sig som en superamatör när det är snudd på omöjligt att spela i fullt tempo.
Dessutom avskyr jag den här delen. Rent spelmässigt. Den är riktigt trevlig att lyssna på, men det är konstiga stråk, obefintliga pauser mitt i taktslagen, jätteskumma toner och så är det omöjligt att ha någon smart fingersättning som funkar vid delen som börjar efter trettio sekunder.
Fast jag får nog inte säga upp mig. Det är bara att nöta vidare. Lida vidare. Bjäääh... När det inte är 783 skolarbeten som ska lämnas in, då hopar sig sådant här istället.
Jag måste tvätta håret idag. DET ÄR ÄNNU JOBBIGARE!
Dessutom avskyr jag den här delen. Rent spelmässigt. Den är riktigt trevlig att lyssna på, men det är konstiga stråk, obefintliga pauser mitt i taktslagen, jätteskumma toner och så är det omöjligt att ha någon smart fingersättning som funkar vid delen som börjar efter trettio sekunder.
Fast jag får nog inte säga upp mig. Det är bara att nöta vidare. Lida vidare. Bjäääh... När det inte är 783 skolarbeten som ska lämnas in, då hopar sig sådant här istället.
Jag måste tvätta håret idag. DET ÄR ÄNNU JOBBIGARE!
Då var det dags för matprat igen
Skrivet 2012-01-17 klockan 21:05:56
Veckans luncher på skolan...!
Måndag: Tomatsås med ost och pasta. (Rättare sagt: Lite krossade tomater utspädda med buljong. Det äckligaste jag har ätit på länge.)
Tisdag: Grönsaksbiffar med potatis. (De äckligare biffarna, där ost är den näst största ingrediensen. Det fick jag reda på idag. Inte konstigt att jag alltid har tyckt att de också är äckliga!)
Onsdag: Risgrynsgröt. (Okej i smaken, men var håller näringen hus?!)
Torsdag: Pannkaka. (Återigen: VAR ÄR NÄRINGEN?!)
Fredag: Vegetarisk Pontus morfars gryta. (Har förträngt den maträtten.
Slutsats: Jag får tillreda några rejäla smörgåsar med ordentligt pålägg (linspastej...!) för att hålla energinivån på en acceptabel nivå. Sällan har det varit så mycket rent äcklig mat under en skolvecka. Det allra mesta brukar vara ätbart, men måndagens mat var rent ut sagt äcklig. Det är nästan så att jag hellre skulle sätta i mig det här.
Subway Melt och Max Frisco Cheese 'n' bacon. Finn fem fel, kan man säga. (Lånade från Subways och Max: s respektive hemsidor. Jag har inte tagit några sådana där fräsiga bilder.)
Facit:
¤ OSTEN! (För er som inte vet: Jag avskyr ost. Och jag märker när det är med ost i en maträtt. Det enda som funkar är när det bara är liiite ost på en pizza för att få till rätt konsistens. Det kräver även att tomatsåsen smakar så mycket att det tar bort ostsmaken.)
¤ Nötkött
¤ Bacon
¤ Skinka (Griskött gånger två...!)
¤ Kalkon (Ja, jag äter fågel ibland, men det betyder inte att jag gör det av egen fri vilja.)
Men nej, en hamburgare istället för en mindre god (äcklig) vegetarisk pastasås skulle inte falla mig in. Det säger en del om hur dålig pastasåsen var. Jag har hört att de på Anderstorp har fått lämna in sina åsikter om maten. Låter som något vi borde kunna göra också. Hehe...
Skulle det serveras pasta med skinksås utan skinka till lunch, skulle folk bli sinnesrubbat arga. Föräldrarna likaså. Tomatsås utan något innehåll blir man bara hungrig av att äta.
Måndag: Tomatsås med ost och pasta. (Rättare sagt: Lite krossade tomater utspädda med buljong. Det äckligaste jag har ätit på länge.)
Tisdag: Grönsaksbiffar med potatis. (De äckligare biffarna, där ost är den näst största ingrediensen. Det fick jag reda på idag. Inte konstigt att jag alltid har tyckt att de också är äckliga!)
Onsdag: Risgrynsgröt. (Okej i smaken, men var håller näringen hus?!)
Torsdag: Pannkaka. (Återigen: VAR ÄR NÄRINGEN?!)
Fredag: Vegetarisk Pontus morfars gryta. (Har förträngt den maträtten.
Slutsats: Jag får tillreda några rejäla smörgåsar med ordentligt pålägg (linspastej...!) för att hålla energinivån på en acceptabel nivå. Sällan har det varit så mycket rent äcklig mat under en skolvecka. Det allra mesta brukar vara ätbart, men måndagens mat var rent ut sagt äcklig. Det är nästan så att jag hellre skulle sätta i mig det här.
Subway Melt och Max Frisco Cheese 'n' bacon. Finn fem fel, kan man säga. (Lånade från Subways och Max: s respektive hemsidor. Jag har inte tagit några sådana där fräsiga bilder.)
Facit:
¤ OSTEN! (För er som inte vet: Jag avskyr ost. Och jag märker när det är med ost i en maträtt. Det enda som funkar är när det bara är liiite ost på en pizza för att få till rätt konsistens. Det kräver även att tomatsåsen smakar så mycket att det tar bort ostsmaken.)
¤ Nötkött
¤ Bacon
¤ Skinka (Griskött gånger två...!)
¤ Kalkon (Ja, jag äter fågel ibland, men det betyder inte att jag gör det av egen fri vilja.)
Men nej, en hamburgare istället för en mindre god (äcklig) vegetarisk pastasås skulle inte falla mig in. Det säger en del om hur dålig pastasåsen var. Jag har hört att de på Anderstorp har fått lämna in sina åsikter om maten. Låter som något vi borde kunna göra också. Hehe...
Skulle det serveras pasta med skinksås utan skinka till lunch, skulle folk bli sinnesrubbat arga. Föräldrarna likaså. Tomatsås utan något innehåll blir man bara hungrig av att äta.
Mat + träning = POPULÄRT, ELLER VAD?!
Skrivet 2012-01-16 klockan 22:05:05
Inbillar jag mig, eller är det ovanligt många inlägg om träning och kost på blogg.se: s startsida just nu?
Fy och fanskap säger jag bara. Visserligen är det bra på många sätt att hälsosam livsstil är på modet just nu, men måste det alltid vara så fläckfritt och välspacklat?!
En eloge till den som orkar läsa och kommentera.
Jag blir uppriktigt trött på sådant här, när jag själv vet hur grisigt det är att träna för att prestera, när man är så långt ifrån allt vad vardagsgymmande är.
Om ett fotbollslag skulle vara på samma nivå som den svarta gruppen i Skelleftesim, då skulle spelarna få betalt för att spela. Vi betalar ALLT, arbetar in ALLA pengar, får en del av sponsorer som vill synas, men vi får aldrig, ALDRIG lön för vår idrott. Inte ens några futtiga kronors rabatt i fiket på Eddahallen, trots att vi tillbringar i särklass mest tid där i hela kommunen.
Jag tränar fyra dagar i veckan, två timmar åt gången. Och det är lite för att vara en simmare. De andra, som hinner med mer, tränar det dubbla. Det är en-två hela jävla arbetsdagar som vi ägnar åt att slita ner muskler, försöka vila så att de byggs upp, utmanar våra psyken till max, gör allt vi kan för att motstå kroppens signaler som skulle få en normalt funtad människa att lägga av. Många får astma på grund av träningsmiljön, att utsättas för det gasskikt som ligger vid ytan av en bassäng, flera timmar i veckan, tio månader om året, år efter år.
Jag går upp klockan sex varje morgon, kommer hem i bästa fall sju på kvällen på grund av träning. Jag måste noga tänka igenom vad det är för lunch i skolan för att räkna ut hur jag ska kunna få i mig nog med energi. Vissa dagar tvingar jag i mig havregrynsgröt som jag avskyr, bara för att orka med dagen. Jag trycker i mig mer mat än jag orkar för att kroppen ska få nog energi. Om jag under en dag känner sug för choklad eller pommes, då är det bara att tacka och schasa bort, för att äta sådant under en träningsdag är ungefär lika med döden under ett pass.
En normalförbrukande människa står sig på cirka 2000 kalorier per dag. Jag måste häva i mig närmre 2500. Och då är det inte att tala om kalorisnåla mellanmål, LCHF eller att maximera fettförbränning, utan bara mängder av energi, och bra sådan. Jag kan lätt äta två hela chipspåsar utan att gå upp ett hekto, men jag måste fylla på med bananer, havregryn, ägg och liknande för att kunna få ut något av träningstimmarna. Självklart brukar det slinka ner överflödiga saker, så som hembakta kakor, någon näve chips och nötter under helgerna, och så ska det vara. Men ALDRIG under träningsdagar.
Vi har en så felaktig, snedvriden bild av att vi måste äta superfiberbröd utan smör, träna ett par gånger på häftiga träningspass, vara supertränade, men samtidigt ha de attraktiva kvinnliga formerna och utan problem kunna trycka i oss tre godispåsar i veckan. Nog fan kan jag käka ett kilo godis i veckan också utan att gå upp ett hekto, men jag väljer att inte göra det. Och jag säger fan inte heller att pizza byggde denna kropp eller att jag är naturligt smal. Jag är inte smal, men inte smal är inte synonymt med fet eller otränad. De flesta simmare jag känner ser ut som jag, bara drygt femton centimeter längre och uppåt.
Jag lovar och svär: Om du skulle gissa vad jag väger till mina 160 centimeter, skulle du ha så otroligt fel. Det här är väl det närmsta jag kommer helkroppsbilder, från i somras. Nästan inget har ändrats.
Och om än någon säger något helt annat, bryr jag mig inte. För äter jag mindre än jag gör nu, orkar jag inte ta mig igenom vardagen. Så enkelt är det bara. Ska man dessutom räkna BMI, är hälsosam vikt något som ligger mellan 48 och 65 kilogram. Det är en jäkla skillnad, men man är inte något jäkla anorexifall bara för att man är nere mot gränsen vid 50 till min längd, och likaså är man inte fet för att man går över 60. Det är bara en siffra som mäter massan på den levande organismen, inte hur bra organen funkar eller hur frisk man är. Man kan lika gärna väga 55 kilogram och ha grav näringsbrist. Punkt i det ämnet.
Ja, du får fortsätta träna som du gör, men när du bara lägger upp perfekta bilder som visar perfekt träning, perfekt mat, då ser jag inte rött, utan ännu värre färger än så. Jag skriver nästan aldrig om min träning, för man kan inte fotografera sådana där modellbildaktiga bilder när man har simning som huvudidrott, för folk fattar inte hur slut man är efter 5000-6000 meter på två timmar (på träningslägret 2009 sa vår guide till Etna att hon brukade simma 1000 meter, varpå en simmare från Trollhättan svarade "Vad gör du efter insimmet?"), för folk fattar inte heller att man inte är perfekt om man äter havregrynsgröt en gång i veckan och gymmar två gånger i veckan. För att folk inte heller fattar att man inte blir en gudomlig ängel av att träna.
För att jag är så jävla less på all den här träningshysterin, där man ska ha årskort på det finaste gymmet i stan, ständigt prata om att man ska på spinning/core/pump, men också hur mycket man avskyr att ha ont efter träningen. Välkommen till min vardag, säger jag. Samt håll käften. Sluta tjata om träning, vikt och kost, jag orkar inte lyssna på det, för du skulle ändå aldrig heller förstå hur det är att ge upp all sin fritid för att prestera på topp ett par gånger, några minuter, varje år.
Fy och fanskap säger jag bara. Visserligen är det bra på många sätt att hälsosam livsstil är på modet just nu, men måste det alltid vara så fläckfritt och välspacklat?!
En eloge till den som orkar läsa och kommentera.
Jag blir uppriktigt trött på sådant här, när jag själv vet hur grisigt det är att träna för att prestera, när man är så långt ifrån allt vad vardagsgymmande är.
Om ett fotbollslag skulle vara på samma nivå som den svarta gruppen i Skelleftesim, då skulle spelarna få betalt för att spela. Vi betalar ALLT, arbetar in ALLA pengar, får en del av sponsorer som vill synas, men vi får aldrig, ALDRIG lön för vår idrott. Inte ens några futtiga kronors rabatt i fiket på Eddahallen, trots att vi tillbringar i särklass mest tid där i hela kommunen.
Jag tränar fyra dagar i veckan, två timmar åt gången. Och det är lite för att vara en simmare. De andra, som hinner med mer, tränar det dubbla. Det är en-två hela jävla arbetsdagar som vi ägnar åt att slita ner muskler, försöka vila så att de byggs upp, utmanar våra psyken till max, gör allt vi kan för att motstå kroppens signaler som skulle få en normalt funtad människa att lägga av. Många får astma på grund av träningsmiljön, att utsättas för det gasskikt som ligger vid ytan av en bassäng, flera timmar i veckan, tio månader om året, år efter år.
Jag går upp klockan sex varje morgon, kommer hem i bästa fall sju på kvällen på grund av träning. Jag måste noga tänka igenom vad det är för lunch i skolan för att räkna ut hur jag ska kunna få i mig nog med energi. Vissa dagar tvingar jag i mig havregrynsgröt som jag avskyr, bara för att orka med dagen. Jag trycker i mig mer mat än jag orkar för att kroppen ska få nog energi. Om jag under en dag känner sug för choklad eller pommes, då är det bara att tacka och schasa bort, för att äta sådant under en träningsdag är ungefär lika med döden under ett pass.
En normalförbrukande människa står sig på cirka 2000 kalorier per dag. Jag måste häva i mig närmre 2500. Och då är det inte att tala om kalorisnåla mellanmål, LCHF eller att maximera fettförbränning, utan bara mängder av energi, och bra sådan. Jag kan lätt äta två hela chipspåsar utan att gå upp ett hekto, men jag måste fylla på med bananer, havregryn, ägg och liknande för att kunna få ut något av träningstimmarna. Självklart brukar det slinka ner överflödiga saker, så som hembakta kakor, någon näve chips och nötter under helgerna, och så ska det vara. Men ALDRIG under träningsdagar.
Vi har en så felaktig, snedvriden bild av att vi måste äta superfiberbröd utan smör, träna ett par gånger på häftiga träningspass, vara supertränade, men samtidigt ha de attraktiva kvinnliga formerna och utan problem kunna trycka i oss tre godispåsar i veckan. Nog fan kan jag käka ett kilo godis i veckan också utan att gå upp ett hekto, men jag väljer att inte göra det. Och jag säger fan inte heller att pizza byggde denna kropp eller att jag är naturligt smal. Jag är inte smal, men inte smal är inte synonymt med fet eller otränad. De flesta simmare jag känner ser ut som jag, bara drygt femton centimeter längre och uppåt.
Jag lovar och svär: Om du skulle gissa vad jag väger till mina 160 centimeter, skulle du ha så otroligt fel. Det här är väl det närmsta jag kommer helkroppsbilder, från i somras. Nästan inget har ändrats.
Och om än någon säger något helt annat, bryr jag mig inte. För äter jag mindre än jag gör nu, orkar jag inte ta mig igenom vardagen. Så enkelt är det bara. Ska man dessutom räkna BMI, är hälsosam vikt något som ligger mellan 48 och 65 kilogram. Det är en jäkla skillnad, men man är inte något jäkla anorexifall bara för att man är nere mot gränsen vid 50 till min längd, och likaså är man inte fet för att man går över 60. Det är bara en siffra som mäter massan på den levande organismen, inte hur bra organen funkar eller hur frisk man är. Man kan lika gärna väga 55 kilogram och ha grav näringsbrist. Punkt i det ämnet.
Ja, du får fortsätta träna som du gör, men när du bara lägger upp perfekta bilder som visar perfekt träning, perfekt mat, då ser jag inte rött, utan ännu värre färger än så. Jag skriver nästan aldrig om min träning, för man kan inte fotografera sådana där modellbildaktiga bilder när man har simning som huvudidrott, för folk fattar inte hur slut man är efter 5000-6000 meter på två timmar (på träningslägret 2009 sa vår guide till Etna att hon brukade simma 1000 meter, varpå en simmare från Trollhättan svarade "Vad gör du efter insimmet?"), för folk fattar inte heller att man inte är perfekt om man äter havregrynsgröt en gång i veckan och gymmar två gånger i veckan. För att folk inte heller fattar att man inte blir en gudomlig ängel av att träna.
För att jag är så jävla less på all den här träningshysterin, där man ska ha årskort på det finaste gymmet i stan, ständigt prata om att man ska på spinning/core/pump, men också hur mycket man avskyr att ha ont efter träningen. Välkommen till min vardag, säger jag. Samt håll käften. Sluta tjata om träning, vikt och kost, jag orkar inte lyssna på det, för du skulle ändå aldrig heller förstå hur det är att ge upp all sin fritid för att prestera på topp ett par gånger, några minuter, varje år.
Om någon tänker lägga fram andra bevis, då ska den få se!
Skrivet 2012-01-15 klockan 19:14:30
Jag fick en presentask med ansiktstvättmedel och en hudkräm i present av min moster. Jag gjorde det enorma misstaget att tvätta ansiktet med den i dag. Tänkte att en grovrengöring skulle sitta fint. Inga läskiga starka tensider, uttorkande alkoholer eller mineraloljor/silikoner hittade jag i innehållsförteckningen. Ändå sitter jag nu och ser ut så här.
(Jo, jag vet att jag ser ut att ha doppat håret i matolja. Jag gör det sista jag kan för att få håret någorlunda lyckligt och har slängt i ricinolja och masserat heeela hårbottnen.)
Min panna har trilskats i flera år nu, men det har blivit bättre med olja/socker/honung var tredje dag istället för tvättmedel, och nu ser jag ut så här efter EN tvätt med ett tvättmedel som ändå ska vara hyfsat snällt. De nedre regionerna av ansiktet har också sagt ifrån mer eller mindre. OCH jag har smort in huden. Problemhud är inte enbart relaterade till akneproblem, utan kan lika gärna vara så här. Att så fort något kemiskt kommer i närheten, då är det inbördeskrig på gång.
Vad göra åt det här?
Det så jobbiga i den här situationen: Låta bli att tvätta, fixa och försöka vårda. Kanske lägga en snäll honung/ricinoljemask senare i kväll när huden har lugnat ner sig lite mer. Och som vanligt gå omkring med luggen i pannan. Så att varken jag eller någon annan ser pannan. I värsta fall tar jag fram kortisonsalvorna igen.
Favorit i repris från min sida. Augusti. Var tog den där luggen vägen egentligen? Tjock och tung och lila... Notera pannan och ansiktet. Inga röda märken. Efter två månaders kortison i salv- och tablettform plus fullständigt uppehåll från allt vad rengöringsprodukter heter.
Får se vad frisördamen hittar på när jag sätter mig i stolen på tisdag. Kanske går det att återskapa något liknande?
Jag smyger, jag smyger, jag smyger!
Skrivet 2012-01-14 klockan 20:31:48
HÄÄEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!
Ännu en fördel med att vara utan Facebook: Man slipper momentet då hela klassen reser sig upp och sjunger "Ja må du leva" på födelsedagen. YIAAARGHAHAHAHAHAAHHAAA!
Jag fick ett välbehövligt presentkort på en klippning i går. Yihaaah! På tisdag efter skola och lunch ska några centimeter kapas. Notera självfallet. Notera hur roligt det ser ut när det har varit otvättat ett par dagar och haft i spray (givetvis utan silikon och mineralolja) över natten. Bwahahaha!
En annan sak som är bra: Att fylla nitton är inte samma press som att fylla arton. Förutom att jag nu bara har 365 dagar kvar (skottår i år...!) till Systembolaget. Hahe. Vi vet ju hur troligt det är att jag besöker det så snabbt som möjligt. Dessutom är den trettonde januari en söndag nästa år. HAHAHAHAHAHAAA!
